HD-dom om betalningsmottagares undersökningsplikt gällande gäldenärs solvens
HD har i en dom prövat den principiella frågan huruvida en betalningsmottagare har någon undersökningsplikt beträffande gäldenärens solvens.
Högsta domstolen (HD) har i en dom den 21 november 2017 (T 5435-16) prövat den principiella frågan huruvida en betalningsmottagare (B) har någon undersökningsplikt beträffande gäldenärens solvens. I målet var det ostridigt att gäldenären var insolvent, när han, kortare tid än två månader före konkursdagen, betalade 15 olika fakturor till B till ett sammanlagt belopp om knappt 1 miljon kr. Frågan var huruvida B känt till detta eller bort ha känt insolvensen, vilket är en förutsättning för att återvinning ska kunna ske enligt 4 kap 5 § konkurslagen.
I domen anger HD att undersökningsplikt föreligger i de fall där omständigheterna är ägnade att hos B väcka misstankar om att gäldenären är insolvent, till exempel om gäldenären föreslår betalning med osedvanliga betalningsmedel eller om B sedan tidigare känner till att gäldenären har betalningsproblem. HD:s slutsats är att omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra om det föreligger en undersökningsplikt.
I rättsfallet ansåg HD att B borde ha känt till att gäldenären inte kunde betala sina skulder allteftersom de förföll till betalning. Detta är dock inte detsamma som att B borde ha känt till att gäldenären var insolvent, det vill säga att betalningsoförmågan inte endast var tillfällig. Om den endast är tillfällig föreligger nämligen inte insolvens. Något förvånande fäste HD stor vikt vid uppgifter från gäldenären om att bolaget hade en stark ägare som var villig att tillskjuta kapital om det skulle uppstå problem. HD fann att denna uppgift bekräftades av att det av inhämtade kreditupplysningar framgick att gäldenären hade fått aktieägartillskott de senaste två åren. Denna omständighet, jämte det förhållandet att den bransch som gäldenären var verksam inom generellt visade dålig lönsamhet samt att han inte hade något skuldsaldo hos Kronofogden, medförde att HD – något förvånande – ansåg att B inte borde ha känt till att gäldenären var insolvent. HD ansåg således att det i detta fall inte förelåg någon undersökningsplikt för B trots att domstolen i skälen angivit exempel som borde ha föranlett sådan skyldighet.
Min uppfattning är att domen från prejudikatsynpunkt har en mycket begränsad betydelse. Egentligen var det bara en bevisfråga; insåg eller borde B ha insett gäldenärens insolvens mot bakgrund av vissa angivna omständigheter. Möjligen har frågan om undersökningsplikt ett prejudikatintresse, men den belyser HD bara i allmänna ordalag och ger ingen ledning om vilka undersökningsåtgärder en borgenär ska och kan göra om en sådan plikt skulle anses föreligga.
Hans Öden