Märklig tolkning av HD-dom
En arbetstagare i ett bolag, som var föremål för företagsrekonstruktion enligt den tidigare gällande lagen om företagsrekonstruktion, som ersattes av en ny sådan lag den 1 augusti 2022, hade utfört arbete under sex dagar efter utgången av den första månaden efter beslutet om företagsrekonstruktion.
Rekonstruktionsbolaget arbetsbefriade honom för resterande del av uppsägningstiden. En del av arbetstagarens uppsägningslön täcktes dock inte av den statliga lönegarantin. I enlighet med ett fastställt ackord erhöll arbetstagaren en reducerad ersättning för den delen. Arbetstagaren, som väckte talan vid Arbetsdomstolen (AD), yrkade att han skulle erhålla full ersättning på grund av att han hade arbetat sex dagar efter utgången av den första månaden efter beslutet om företagsrekonstruktion.
Arbetstagaren berättigad till full ersättning
I en mycket uppmärksammad dom den 4 maj 2022 ansåg AD att arbetstagaren var berättigad till full ersättning för den del av lönen som hade blivit föremål för en skuldnedskrivning enligt fastställt ackord. Som skäl för sitt domslut hänvisade AD till en tidigare dom av Högsta domstolen (HD), NJA 2014 s. 537, det så kallade Rörvik Timer-målet, och gjorde den synnerligt märkliga tolkningen att eftersom arbetstagaren hade arbetat i tiden efter en månad från dagen för beslutet om företagsrekonstruktion är han också berättigad till full betalning för tiden därefter även för den period under vilken han var arbetsbefriad. AD menade att arbetstagarens anspråk skulle bedömas på samma sätt som om ett nytt avtal hade träffats under företagsrekonstruktionen. Vidare ansåg AD att denna ståndpunkt låg väl i linje med bestämmelsen i 3 kap 12 § i den nya lagen om företagsrekonstruktion, som då dock ännu inte var antagen.
Dom i strid med gällande praxis
AD:s dom stod i strid med vad som hade varit gällande i praxis sedan många år tillbaka tiden och bland praktiker väckte domen stor uppståndelse. Rekonstruktionsbolaget ansökte med biträde av bland annat advokaten Erik Danhard resning vid HD. Som grund för ansökan anförde bolaget att AD:s dom uppenbart stred mot lag när den funnit att fordran på uppsägningslön inte omfattades av ackordet. Anställningsavtalet var träffat före beslutet om företagsrekonstruktionen och anspråket avsåg en tidperiod under vilken han var arbetsbefriad. I målet skrev också Ackordscentralen ett utlåtande som till fullo stödde rekonstruktionsbolagets yrkande och grunder.
Resning beviljad av HD
Som väl är har HD i en dom den 15 december 2023 (Ö 5569-22) rättat AD och i skälen skriver HD bland annat att AD har missförstått innebörden av NJA 2014 s. 537 samt att AD:s ställningstagande strider mot den grundläggande systematiken om vilka fordringar som ska omfattas av ett ackord (numera skulduppgörelse) och är inte förenlig med likhetsprincipen. HD tar till fullo fasta på de grunder som rekonstruktionsbolaget anförde och beviljade resning, vilket innebär att AD ska ta upp målet i vissa delar till ny behandling. I en sådan prövning kan AD inte numera göra någon annan bedömning än HD när det gäller vilka fordringar som omfattas av ett ackord (skuldnedskrivning)
En av mina reflektioner, förutom att AD:s dom var uppenbart felaktig och i strid mot gällande rätt, är AD:s hänvisning till 3 kap 12 § lagen om företagsrekonstruktion, som visserligen inte hade trätt i kraft när AD prövade frågan. I detta lagrum anges det nämligen följande: ”Om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden, enligt ett anställningsavtal med gäldenären, ska arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som utförs (min kursivering) senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion anses ha uppkommit under rekonstruktionen”. Lagtexten anger således tydligt att det enbart är arbete som utförs som genererar full ersättning för arbetet. Mot den bakgrunden är det synnerligen märkligt att AD anförde detta som grund för sin dom.
Även om alla i branschen torde ha ansett att AD:s dom stred mot gällande rätt är det nu glädjande att även HD anser det.
Ur Ackordscentralen Nyheter nr 1 2024
Text: Hans Ödén