I november 2016 presenterade EU-kommissionen ett förslag om uppdaterad rekonstruktionslagstiftning för en effektivare insolvenshantering. Därefter har både Europaparlamentet och Rådet presenterat egna förslag under 2018, och ett utkast till EU-direktiv presenterades i december 2018. Den slutgiltig version beräknas komma under våren.

Under Insolvensrättsligt forum i Uppsala i februari var senaste utkastet till direktivet en av punkterna som diskuterades. I panelen satt bland annat Markus Ehrenpil, doktorand med fokus på rekonstruktion vid Juridiska institutionen på Uppsala universitet.  Vi har träffat Markus för att diskutera hur direktivet kan tänkas påverka svensk lagstiftning.

Enligt Regeringskansliets faktapromemoria 2016/17:FPM34 kommer förslaget ge effekt på vissa gällande svenska regler. Det ska till exempel inte vara obligatoriskt att utse en rekonstruktör.
– Jag tror att Sverige kommer försöka runda den delen av förslaget. Regeln i direktivet om att rekonstruktör endast ska utses när det anses nödvändigt är skapad för att få ett attraktivare och billigare förfarande. Tanken är att gäldenären ska ha kontroll över sin verksamhet och vilja söka ett förfarande på ett tidigt stadium samt klara detta själv med hjälp av tillgänglig information på internet. Det är svårt att förstå hur det ska fungera i praktiken, särskilt för små och medelstora företag. De som arbetar med rekonstruktion vet att ett förfarande är hyfsat komplicerat och efter implementeringen av direktivet kommer det knappast att bli enklare. Medlemsländerna får undanta vissa situationer som alltid ska ha en rekonstruktör. Direktivet har även tre situationer där rekonstruktör är obligatoriskt, som när ett generellt verkställighetsförbud ska gälla för alla borgenärer. Ett sådant verkställighetsförbud finns redan i lagen om företagsrekonstruktion och kommer förmodligen vara utgångspunkten även efter implementeringen.

Förslaget ger liksom svensk rätt möjlighet att förhindra att utmätning eller annan verkställighet sker under rekonstruktionsförfarandet. En sådan möjlighet är begränsad till fyra månader, med viss möjlighet till förlängning under max ett år.
– Detta kommer utgöra marginell skillnad för svensk del. I Sverige har vi en gräns på tre månader, med möjlighet till förlängning i etapper till max ett år. Största skillnaden är att direktivet har lite tydligare regler kring förlängning.

Till skillnad från vad som gäller i det svenska förfarandet ges borgenärerna rätt att rösta, inte bara om nedsättning av skulder, utan om hela rekonstruktionsplanen.
 – Detta är förmodligen den största förändringen för svensk del. Idag har vi ett ackord som gäller för alla oprioriterade borgenärer. Efter implementeringen ska borgenärerna delas in i olika grupper baserade på deras likartade intressen, där grupperna kan erbjudas olika uppgörelser. Får man med sig en majoritet inom varje grupp, åker minoriteten med på uppgörelsen. Det blir mer komplext än idag, men fördelen är att man kan skapa uppgörelser i varje enskilt fall som inte är begränsade till ett fyrkantigt ackord. Direktivet är dock öppet hållet, så väljer lagstiftaren att införa minimum – två grupper, en för säkerställda borgenärer och en oprioriterade, behöver man i princip inte göra mycket alls. För egen del hoppas jag att lagstiftaren inför regler som tillåter en dynamisk gruppindelning som kan anpassas i varje enskild situation.

Förslagets bestämmelser med skyldigheter för befattningshavare i bolag att vidta vissa åtgärder saknar direkt motsvarighet i svensk lag.
– Reglerna i 29 kap. ABL är så breda att de troligtvis täcker in de här situationerna ändå. Direktivet är dock tydligare och anger att styrelsen ska tillvarata borgenärernas intressen och vidta åtgärder för att undvika insolvens. Vilka åtgärder som ska vidtas framgår inte, men en åtgärd för att undvika insolvens är exempelvis att ansöka om ett rekonstruktionsförfarande. Att det inte framgår vilka närmare åtgärder som ska vidtas i zonen av insolvens är rimligt eftersom ledningen i varje företag måste ha manöverutrymme att vidta de åtgärder som anses bäst i den givna situationen. Ansvar får därefter utkrävas om vidtagna åtgärder inte är försvarbara.

Kan du kommentera de två övriga delarna i direktivet Regelverk för skuldsanering samt Åtgärder för att öka effektiviteten i förebyggande rekonstruktionsförfarandena?
– Vi har redan ett system för f-skuldsanering i Sverige, så den delen tror jag inte kommer att påverkas nämnvärt. När det gäller effektivisering av förfarandet framgår av direktivet bland annat att domare ska ha lämplig utbildning och nödvändig kompetens avseende insolvenssituationer. Personligen anser jag att ökad effektivitet bäst skulle uppnås med specialistdomstolar för insolvensfall. Det är inte så vanligt med rekonstruktion idag i Sverige så det är svårt för alla domare att hålla sig uppdaterade på området. Insolvens är ett så speciellt rättsområde att det är motiverat att ha specialdomstolar.

Kommer vi behöva ändra i lagen om företagsrekonstruktion?
– Förmodligen, men i vilken omfattning är jättesvårt att svara på. Direktivet innehåller väldigt mycket valfriheter och väljer lagstiftaren att inte bara gå på minimumkraven så kan det bli ett hyggligt stort pussel. Personligen ser jag gärna att rekonstruktionssystemet i Sverige landar i fastställandet av en helhetsuppgörelse där även gäldenären och dess aktieägare ingår och kan förpliktigas att göra vissa saker. I Sverige har vi idag en rekonstruktionsplan men den fastställs inte av domstol så den får ingen rättsverkan. Gäldenären kan i princip strunta i vad som står i den, då fokus är att ackordet ska fullföljas. Fastställs hela planen med alla dess uppgörelser – som träffar borgenärerna, gäldenären och aktieägarna – går det att skräddarsydda lösningar för varje företag.

Text och bild: Anette Norling

Ur Ackordscentralen Nyheter nr 2 2019