Är skatteförmånsrätten avskaffad?

En person, fysisk eller juridisk, som inte kan betala alla sina skulder på förfallodagen kan försättas i konkurs utom om oförmågan är tillfällig. I konkursen säljs tillgångarna och likviden fördelas mellan borgenärerna. Utgångspunkten är att borgenärerna har lika rätt och får betalt i relation till sina fordringar.

Vissa borgenärer har emellertid förmånsrätt. Länge hade stat och kommun förmånsrätt för fordran på skatt och allmänna avgifter. Skälen var främst att staten och kommuner inte kan hindra uppkomsten av skattefordringar och att skatteinkomster behövs för att finansiera det allmännas utgifter.

I SOU 1999:1 uppnådde den parlamentariskt sammansatta Förmånsrättskommittén, där jag var ordförande, enighet om att förmånsrätten för skatt skulle avskaffas. Skälen var att det finns även andra borgenärer som inte kan hindra uppkomsten av en fordran, till exempel de som utom kontraktsförhållande drabbas av en miljöskada, och att statens inkomster från utdelning i konkurser var bara 0,02 % av skatteinkomsterna (s. 182 f.). Däremot kan dålig utdelning i konkurs vara en dödsdom för enskilda entreprenörer. Härtill kommer att Skatteverket debiterar företag preliminärskatt.

Förmånsrättskommittén föreslog också att hindret i 4 kap. 1 § konkurslagen mot återvinning av betalning av just skatt före konkursen skulle avskaffas. Dittills kunde hindret motiveras med att om betalning av skatt återvanns, skulle beloppet i konkursen delas ut till staten eller kommunen eftersom de hade förmånsrätt i sådan tillgång. Om förmånsrätten för skatt avskaffades skulle återvunna betalningar i stället fördelas proportionellt mellan alla borgenärer.

Regeringen föreslog riksdagen att avskaffa förmånsrätten för skattefordringar, vilket skedde. Däremot ansåg regeringen att det inte finns något allmänt intresse av att betalad skatt återvinns. Det betyder att det enligt regeringen inte finns något allmänt intresse av att motverka att den noga lagreglerade fördelningen i konkurs rubbas genom rättshandlingar strax före konkursen när det är staten eller en kommun som gynnas på enskildas bekostnad.

Om det hade stannat vid att återvinningshindret bestod, hade effekten antagligen varit begränsad eftersom få personer torde vilja gynna stat eller kommun på enskilda borgenärers bekostnad. Emellertid finns en bestämmelse i skatteförfarandelagen som innebär att företrädare för juridiska personer, bland annat aktiebolag, är personligen ansvariga för den juridiska personens skatteskulder om skatten inte betalats med uppsåt eller grov oaktsamhet. Undantag kan göras vid ”särskilda skäl” men undantaget tillämpas sällan. Resultatet blir att företrädarna ser till att bolagets sista likvida medel går till betalning av skatteskulder innan de lämnar in bolagets konkursansökan eller annars riskerar att bli försatta i konkurs. Indirekt betalas deras egen skuld. I praktiken består skatteförmånsrätten.

Nu föreslås vissa justeringar av företrädaransvaret (prop. 2025/26:52). Fortfarande ska grundförutsättningen vara att skatten inte betalats med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Uppsåt fanns alltid om ställföreträdaren inte var medvetslös. Rekvisitet måste därför förstås så att verksamhetsplanen inte får ha byggt på att skatt inte ska betalas. Men företrädaren får enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte heller ha handlat klandervärt. Grov oaktsamhet kan föreligga exempelvis om ett bolag betalar lön trots att det måste förstå att det inte kommer att ha medel till att erlägga källskatt och arbetsgivaravgifter eller om rörelsen fortsätts med förbrukande av mottagen mervärdesskatt från en beställare.

Vad som nu föreslås är att undantaget ska vidgas från särskilda skäl till att det är ”oskäligt med personligt ansvar”. Det är en luddig lindring, som ingen företrädare kan lita på. Risken för personligt ansvar är tillräcklig för att de sista likvida resurserna kommer att gå till skatteskulderna. Skatteförmånsrätten består.

Lagrådet, som enligt regeringsformen 20 kap. 1 § ska granska hur lagförslag förhåller sig till rättsordningen i övrigt, gjorde bara någon detaljanmärkning.

Lagstiftningen är en charad och därmed en skandal.

Återvinningshindret bör avskaffas.

Personligt ansvar passar vid underlåten betalning av mottagen mervärdesskatt, eftersom underlåtenheten kan ses som förskingring, samt vid grov vårdslöshet mot borgenärer enligt brottsbalken 11 kap. 3 § - men då mot alla borgenärer. I dessa fall finns redan personlig skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen.

En sådan omläggning komplicerar naturligtvis krav mot företrädare. Men det är rimligt att fiscus måste ange vad som är klandervärt och inte bara att skatt är obetald och ”att kravet inte är oskäligt”.

Görs inte omläggningen bör förmånsrätten för skatt återinföras så det blir tydligt att lagstiftaren anser att en obetydlig förstärkning av skatteinkomsterna går före enskilda entreprenörers intressen i konkurs även om enskilda drabbas hårt.

Faktaruta:
Torgny Håstad har varit professor i civilrätt vid Uppsala universitet 1976–1998 och justitieråd i Högsta domstolen 1998–2010.  Han har haft många lagstiftningsuppdrag, bland annat som ordförande i Näringsförbudskommittén, Kommissionslagskommittén, Förmånsrättskommittén och Fondkommissionsutredningen.

Ur Ackordscentralen Nyheter nr 1 2026 

Text: Torgny Håstad
Bild: privat